det går framåt

Ja nu har jag börjat jobba på riktigt igen. Det är därför jag inte har haft tid att skriva något. Jag har kommit igång med Yogan ordentligt. Gjorde ett uppehåll fredag-söndag men har nu kört tre dagar i rad igen. Och idag när jag gjorde det så kände jag att vissa övningar gick mycket lättare nu än förra veckan. Medan andra muskler och leder var en aning stelare, men det har sin förklaring det med. Jag har nämligen kommit igång med promenaderna! 1½-2 timmar varje dag denna vecka. Nice.
Jag har fixat med schemat så att jag ska kunna simma en hel del i höst också. Från början tänkte jag köpa kombinerat gym- och simkort som jag haft tidigare. Men nej, då kommer jag bara må dåligt över hur lite jag hinner gymma. Jag satsar på simning nu i höst och om jag känner att det visst finns lediga stunder till att träna annat så kanske jag köper till gymdelen efter jul.

Men simning, yoga och promenader, det känns faktiskt helt ok.

Maten då? Ja den här veckan har det varit bättre med matrutinerna. Det blir väl så när man jobbar. Iofs så jobbade jag ju även innan semestern... Hursomhelst så fungerar den bra just nu. Igår åt jag lite glass hos pappa, men annars har jag skött mig.
Tror jag...
Om jag inte gjort det så har jag förträngt det för tillfället. ;)

suget förtär mig

eftersom att jag inte tillåter mig själv att förtära något kvällstid.
Jag somnar och sover bättre om jag skippar kvällsätandet.

Men fan vad det är svårt, jag tänker hela tiden på olika saker att äta. Suck!

Jag tog iaf en långpromenad idag, en powerwalk. Jag var tvungen att handla grönsaker bl.a. och cykeln mår inte så bra (kejdan hoppar) och istället för att ta bussen så gick jag. Det tog drygt en timme. Det känns riktigt bra.

Idealvikt

Jag såg ett finskt teveprogram igår. Det handlade om folk som vill gå ner i vikt, jag har sett det förut för ett bra tag sen. Jag tror att gårdagens avsnitt var ett uppföljning, ett år efter. Alla deltagarna hade gått upp i vikt igen. Uppmuntrande, eller hur?
Hursomhelst så sa en doktor något. Jag kommer inte ihåg vad hon var doktor i, bara vad hon sa. Hon sa något i stil med att

viktnedgång är något som kroppen kämpar emot, det har aldrig (evolutionärt) varit i människans intresse att gå ner i vikt eftersom att det gör kroppen svagare och instinkten är ju att överleva. Hjärnan och kroppen skapar minnesspår och eftersträvar så hög vikt som möjligt. Detta innebär att kroppen alltid strävar efter den största vikt man haft, att det är kroppens idealvikt enligt kroppen.

Det var ett finskt program som översattes till svenska md undertext, så översättning var inte direkt god därför ser formuleringarna lite konstiga ut.

Detta kan förklara varför det är så svårt för överviktiga att gå ner i vikt utan att gå upp igen så fort man slappnar av eller slutar hårdträna. Och det kan ju förklara varför smala människor förblir smala, det är det enda kroppen minns.

Men jag vägrar att acceptera detta. Jag vägrar acceptera att min kropp alltid kommer att sträva efter att åter bli mig som störst. Fy satan. Jag väger ju ca 60 kg och är drygt 1½ m lång. Jag har en BMI på 26. Som mest har jag vägt 72 kg (BMI 31,2) när jag var i övre tonåren (innan jag gick ner nästan 20 kg. Jag fullkomligt vägrar att acceptera att det är där min kropp vill att jag ska vara. Blä!
Som minst har jag vägt 53 kg (BMI 22,9) vilket känns mer som den jag vill vara.
Och jag vet att jag kan lyckas hålla en sån vikt, jag lyckades hålla mig på 53-54 kg under nästan 2 års tid genom att jag tänkte på vad jag åt och tränade 2 dagar i veckan och simmade en dag i veckan. Jag vet inte varför, men sen bestämde sig min kropp för att 58 (BMI 25,1) var en bra vikt och jag höll den väldigt länge. Tills jag fick diagnosen Hypotyreos, nu vill kroppen hela tiden över 60.
Och fram till för någon månad sen var jag nöjd med vikten men inte med fördelningen av vikten. Nu blir jag äcklad av alla bilder jag ser på mig själv och anser att allt över 54 kg är oacceptabelt.

När jag först började gå ner i vikt när jag var ungefär 19 år så fick jag veta att för min längd så var önskad vikt 45-60 kg. Och det är nog mycket därför jag får rent ut sagt panik när vågen visar mer än 60, om så bara några hekton.
En kompis till mig, vi är lika långa, håller sig kring 50 kg och hon ser så bra ut! Och hon mår så bra! Hon dansar och rör sig och tränar aerobicsliknande på iForm. Jag älskar henne och hon är min idol kan man nästan säga.
Det hemska är att jag känner mig som ett monster bredvid henne, bara för att jag väger 10 kg mer. När jag tänker på att träffa henne kan jag känna magfettet hänga ut (överdrivet jag vet), låren klibba ihop sig och armarna ser ut som feta ballonger i spegeln.
När vi sen väl ses så får jag alltid komplimanger och jag mår superbra och känner mig faktiskt rätt snygg och till freds. Men tankarna inför att träffas är de som gör att vi så sällan ses.
Jag skulle t.ex. ha ringt henne nu i veckan och lunchat, men eftersom vågen visar 2 kg mer än när jag träffade henne sist så skäms jag.

Är det så för alla som en gång gått ner i vikt? Att man skäms inför andra människor när man går upp i vikt igen? Inte inför alla människor, men inför de som sett en när man mådde som bäst och som gav komplimanger och som visade att de var stolta över det man åstadkommit?